Hmm har funderat på en sak. Livet är ju egentligen som en dans på rosor. På topp är det helt underbart, men vägen dit är väldigt taggig...just nu har jag tagit mig förbi en tagg och är på väg mot toppen.
Förra veckan mådde jag inte alls bra, men jag tog det stora steget och sökte hjälp innan jag fallet för långt. Det var ett tufft steg, men idag ångrar jag det inte. Mår så mycket bättre nu och det känns skönt att få prata av sig lite. När jag satt i väntrummet på Tudorkliniken tänkte jag: "Detta kommer jag inte klara av...varför ska jag berätta för en främmande människa hur mitt liv är och hur dåligt jag mår! Vad har hon med det att göra...blanda sig in i mitt liv...ALDRIG!!!!" men nät hon hämtade in mig och frågade hur jag mådde så släppte jag loss. Jag grät och grät och grät.....berättade allt..hur mitt liv var nu, vad jag känner både för jobbet och för Klas... Efter denna timmen så mådde jag fruktansvärt bra och kände en väldigt lättnad i hjärtat.
Nu de senaste dagarna har jag sovit gott och varit pigg o glad igen. Känns skönt... :-)
Så kära vänner...när ni mår dåligt så bär inte på det för länge. Sök hjälp innan det är för sent. Jag ångrar inte steget jag tog!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar